Om Guamikeni

Guamikeni’s kennel, uppfödning sedan 1999. Innehar SKK:s bruksavelspris.

1985 köpte familjen den första labradoren, det var en svart underbart snäll hane vid namn Malte. Men det kom att dröja hela nio år innan vi aktivt började träna och så småningom tävla med våra hundar. Detta skedde i och med köpet av familjens andra labrador; Elis. Elis var en alldeles underbar hund att jobba med, det enda som var större än hans glädje och arbetsvilja var hans följsamhet. Han fick 3;e pris i elitklass på jaktprov, 2:a pris i elitklass lydnad, 1HP nkl viltspår och 1:a pris på utställning. Elis väckte vårt intresse för att träna med labrador och snart stod det klart att både mamma och jag ville ha varsin hund att jobba med och därmed bestämdes det att vi skulle köpa en till. Jag ville absolut ha en svart tik och letade länge efter den rätta hunden. Efter många och långa samtal och bra hjälp av erfarna labradoruppfödare bestämde jag mig för Capandus Still Got The Blues ”Salje”. Jag insåg att det var betydligt viktigare med rätt föräldrar, med tanke på mentalitet, sundhet, arbetsvilja, följsamhet och utseende – än kön och färg. Ett bra val må jag säga, då Salje blev Svensk Jaktchampion, fick CERT och CACIB på utställning (samt flera CK med 2:a placeringar i Bästa hane), Svensk LabradorMästare, 1 nkl viltspårsprov och Blekinge-Mästare i lydnad. Då jag flyttade till England när Salje var ung tog mamma så småningom över hans jaktträning, medan jag fortsatte att ställa ut honom.

1999 flyttade jag tillbaka till Sverige från England. Anledningen var nog så tråkig, jag hade nämligen fått cancer, Hodgkins lymfom. För att behålla min livsglädje bestämde sig mina föräldrar för att ge mig en valp, som jag själv fick välja. Jag ville ha gul hane, då jag verkligen fastnat för både Salje och Elis. Jag letade, ringde många och långa samtal återigen, men hade nu även lärt mig att kolla statistik själv (som man då fick beställa från SKK och det kostade 100 kr/hund – lite skillnad mot idag då all information finns tillgängligt gratis). Efter massor av letande, hittade jag den perfekta valpen; Minnows Do Tell ”Moa”. En svart tik. Återigen övervägde linjerna färg och kön. Återigen ett mycket bra val. Moa fick 2:a pris i elitklass på jaktprov och fick 7 ck av totalt 8 utställningar och hon blev BIS på två utställningar på LabradorMästerskapet och BIS-2 en gång, sammanlagt kom hon på andra och fjärde plats. Moa var en helt underbar hund och blev grunden till vår uppfödning. När jag genomgick den extremt tuffa behandlingen för att bota min cancer så var det hundarna som höll mig uppe. Mamma och jag bestämde för att skaffa oss ett kennelnamn för att så småningom kunna ta valpar på Moa. Namnet GUAMIKENI valde vi efter ett språk från amerikanska urinvånare och som betyder ”Lord of Land and Water”. Med tanke på att labradoren arbetar både på land och vatten, tyckte vi det var passande. Det är svårt att uttala säger vissa. Vad i livet är lätt? brukar jag svara.

När jag flyttade tillbort från Blekinge och till lägenhet, bestämde jag mig för att lämna Moa hos mamma och livet mitt ute i skogen, såsom hon var van vid. Istället tänkte jag köpa en valp som från början fick växa upp som ensamhund i stad och lägenhet. Med mitt nyvakna intresse för avel och uppfödning, skulle det absolut bli en tik, en svart tik. In i mitt liv kom Capandus Rocky Raccoon, Hamlet. En hane. Det var Saljes syster som var mamma till Hamlet och Moas pappa som var hans pappa. En blandning av Salje och Moa, bättre kunde det väl inte bli? Hamlet är en av de härligaste hundarna jag någonsin känt. En sådan personlighet, gudasnäll och charm utan dess like (2:a pris ökl jaktprov och CK på utställning). Han var med mig vid mitt första husköp och då jag blev mamma, han var en trofast hund jag alltid kunde lita på.

1999 när Hamlet var endast ett år gammal så födde Moa sin första kull. Pappa var vår egen Elis och namnen blev klassiska namn från amerikanska urinvånares kultur. Mamma behöll Tuva och efter några månader valde jag att köpa tillbaka Ellen, en gul tik. Båda dessa tikar var kloka, supersnälla och riktigt snygga. De hade en markeringsförmåga och ett minne som jag sedan dess inte ens sett något liknande. Både Tuva och Ellen fick varsin kull valpar, båda med Hamlet som pappa. Friska, kloka, snälla och jaktligt sett fantastiska hundar. Det är en sorg att jag idag inte har kvar just de linjerna, för jag tycker att de var helt underbara. 2001 fick Moa sin andra kull och jag bestämde mig direkt de var födda för att behålla Maja. Alla mina hundar har varit väldigt speciella för mig, så är det ju när man känner innerlig kärlek som dessutom är besvarad. Men Maja står ändå för något speciellt. Hon var ett geni, en talang utöver det vanliga, samtidigt som hon var min allra bästa vän. Så småningom kom hon även att bli min dotters bästa vän och läromästare.

Livet tog lite omvägar och inte mycket blev som jag hade tänkt det, det blir ju sällan det. Både vi och våra valpköpare nådde stora framgångar, upplevde fantastiska saker med våra hundar men tyvärr även sorg och tragedier. De gamla hundarna började lämna oss och sorgen var alltid lika stark och saknaden finns alltid kvar. Världen förändrades och så även labradorvärlden. Labradoren som ras hade börjat dela upp sig så starkt att det inte längre gick att tillhöra toppen på både jaktprov och utställning och det började bli dags att välja inriktning. Mamma bestämde sig för att lämna kenneln och sluta med uppfödning. Idag har hon ett eget kennelnamn; VATTUMANNEN, men ingen uppfödning. Eftersom just arbetet med labradoren varit det som intresserat mig mest och då mentalitet, följsamhet, arbets-s och samarbetsvilja varit mina viktigaste avelsmål, var det naturligt att jag drogs åt de jaktligt avlade labradorerna.

2009 gick så en dröm i uppfyllelse. Jag fick möjligheten att köpa en labradorhane från en av de främsta uppfödarna i England, mr Peter Bates och ms Philippa Williams, Levenghyl kennel. Mozes kom hit på sommaren det året och var en helt underbar valp. Jag hade enorma förväntningar och han har överträffat dem alla (hittills uppflyttad till elitklass på både b- och c-prov). Med åren har mitt intresse vidgat sig till att inte bara gälla hundar, hundträning och uppfödning, utan också fågeljakt (främst på fasaner och änder). Tack vare skickliga hundar har jag också fått förmånen att vara med på fantastiska and- och fasanjakter på slott, herrgårdar och gårdar i södra Sverige. Mozes är den mest komplette labradoren att ha med sig. Han har ett sådant lugn och behåller koncentrationen oavsett hur lång, tuff eller svår jakten blir. Han är otroligt följsam och lyssnar på små och diskreta signaler med vet när det är dags att jobba självständigt för att finna fågeln. En fröjd att äga, träna och jaga med. Idag är han min ende hund.

2015 bestämde jag att det var dags att min då 10-åriga dotter skulle få en egen hund. Efter noga övervägande bestämde jag mig för att det skulle bli en labrador av showtyp. Dels då tanken är att Klara-Fina själv ska fostra, träna och så småningom tävla med honom, dels då jag saknat utställningarna, men framförallt då jag känner linjerna och vet att de är snällaste tänkbara hundar som finns bakom honom. Hittills har han infriat alla våra förväntningar och han och Klara-Fina har ett fantastiskt samarbete. De har redan hunnit tävla med framgång i barn med hund och bland annat vunnit en tävling med 16 deltagare. Han har haft enorma framgångar på utställningar i valpklass med ett BIS på LRK-utställning och BIS-2 (alla raser) är de främsta. På officiell utställning har han ett CK, endast 10 månader gammal.

Framtiden är som alltid oviss, men vi har förstås planer. Jag är så glad att jag har behållit avelsrätten på Majas och Mozes dotter Guamikenis Coco Chanel ”Coco”. Coco kommer att paras våren 2016 för andra gången och då kommer jag behålla en tik. På det sättet får jag tillbaka mina gamla linjer (Maja), Mozes linjer och den blivande pappan har också en stark känslomässig anknytning till mig. Mer om det när jag säkert vet om att det blir genomfört (som sagt, det blir ju sällan som man tänker sig). Det tar ju tid att träna upp en apportör som kan vara trygg och säker ute på jakterna och på jaktproven. Mozes blir sju i april och det är dags att han får en efterföljare.

Sanna Pettersson
Mörrum, Blekinge
0768508008
guamikenisanna@hotmail.com

Detta bildspel kräver JavaScript.

12043718_10205136683237805_740780241_o

Annonser